Om talängslan

Tomas Anderson Wij har sagt många vackra klokheter genom åren, men en textrad som sticker ut med sin näst intill stoiska och buddhistiska visdom kopplat till just talängslan är:

”Och det jag inte kan förändra. Det kan jag acceptera. Och det jag kan acceptera. Det är redan förändrat”

Den här textraden från ”Tommy och hans mamma” innehåller egentligen allt vi behöver veta för att ta hand om och transformera vår talängslan. 

Bli vän med känslan av nervositet

Vi inte kan slåss mot känslan av nervositet och tro att vi därmed kan bli av med den – för varje kamp mot en känsla gör den verkligare och starkare. Istället behöver vi acceptera fullt att den är där.

Och vad händer när vi accepterar en känsla – i det här fallet känslan av nervositet – fullt ut?

När vi accepterar en känsla så förändrar vi vår relation till den.

Det vill säga vi accepterar nuet precis som det är utan att döma det eller projicera vår önskan om hur något ska vara på det, och därmed förändrar vi vår relation till det; från motstånd till acceptans, från att utesluta till att innesluta, eller från rädsla till kärlek om du så vill.

Vad som då brukar bli tydligt är att det ”stora problemet” sällan är känslan i sig – utan snarare våra tankar om den.

– åh nej nu känner jag mig nervös igen…

Och de efterföljande tankar vi då låter födas i oss:

– Det här kommer inte gå bra.

– Tänk om jag glömmer vad jag ska säga.

– Publiken verkar inte lyssna.

– Vem är jag att tala om det här.

…

Det vill säga ”problemet” skapas genom den relation vi formar till känslan i nuet, snarare än känslan i sig.

Kan nervositet minska genom acceptans?

Så vad händer när vi genom acceptans förändrar vår relation till en känsla?

Det första som händer i ögonblicket av acceptans är att vi andas ut. Med utandningen följer också den spänning som byggts upp i oss genom motståndet – våra axlar sjunker, vår andning letar sig ner mot magen och tempot i vår andning går ner.

I det ögonblicket är det bra att le och låta leendet sträcka sig upp till dina ögon, det skapar ännu mer härliga kemiska reaktioner i våra huvuden och får dig att slappna av. Dessutom smittar din nya känsla av sig på publiken (även vid social distansering) som slappnar av med dig.

Det här fungerar också genom en skärm i dagens videomöten, för precis som att en bild kan skapa en känsla i dig, så skapar (den rörliga) bilden av dig i videomötet känslor hos dina lyssnare. 

Vad händer sen med vår talängslan?

Nu har känslan av nervositet och talängslan rört sig mot periferin.

Den är inte längre lika ”nära” dig, den är inte längre lika påtaglig, och även om den kan skönjas eller till och med mer än så, så kan du nu – genom att du förändrat relationen och skapat distans till känslan – välja att inte reagera så starkt på den.

Vad innehåller känslan av nervositet?

Vill du sen gå steget längre och ändå ”känna på” känslan av nervositet där borta i periferin, men utan att ta upp den i huvudet och skapa tankar och berättelser kring den, så kommer du märka att den upplevs som en pulserande vibration i dig.

En vibration av energi som ger energi, och som också gör dig mer närvarande i nuet.

Och Den Känslan hjälper dig på scenen – för den drar publiken till dig – och i den känslan kan du nu ta ett steg fram emot dom som sitter där, med ditt leende fortfarande kittlandes i ögonvrån och berätta vad det var du ville säga.

”Och det jag inte kan förändra. Det kan jag acceptera. Och det jag kan acceptera. Det är redan förändrat”

Hör gärna av dig om du vill prata om retorik, presentationsteknik, storytelling eller talängslan. Och glöm inte att gilla, dela och kommentera om du fann läsningen värdefull.